Redaktionsbloggen

En lunch med Groupa och Lena Willemark

4 Nov

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Liras Patrik Lindgren träffar några av den nordiska folkmusikens allra största – Groupa och Lena Willemark – över en lunch och pratar om tid som måste få gå och glädjen i långa bågar i musiken.

Det är fortfarande mitt i sensationellt varma september och Groupa (Jonas Simonson, Mats Edén och Terje Isungset) och Lena Willemark håller på att repa i en lokal på Konstepidemin i Göteborg. De ska spela i Oslo dagen därpå och några veckor senare – 5 november – i Göteborgs Konserthus.

Vi ses över en lunch i Blå Huset. Jag tänker att vi ska prata om den klassiska skivan Månskratt som de gav ut tillsammans för en kvarts sekel sedan och nu ska återvända till på scen, eller åtminstone till konstellationen Groupa möter Lena Willemark. Lunchen blir snart till ett bredare, djupare samtal om långa bågar – i musiken de skapar men också i livet.

2338855Vi börjar kring 1989. Groupa hade funnits sedan 1980, gett ut ett par instrumentala skivor och ville testa nya saker, utvecklas. Lena Willemark hade just gett ut soloskivan När som gräset det vajar. De hade redan turnerat en hel del gemensamt och känt att de hade något där – något de ville fästa på skiva.

De kom till skott en kall vecka i värmländska Koppom, i den klassiska Silence-studion. Lena minns rummet hon sov i och att det var mycket kallt. Mats Edén att de kollade mycket på film.

– Vi hade alla en gemensam önskan att jobba mer gränsöverskridande just då, att göra något nytt, att öppna upp musiken, säger Lena Willemark.

Vid den här tiden bestod Groupa förutom Jonas Simonson och Mats Edén (Terje Isungset kom med senare) även av Gustav Hylén på trumpet, hedningen Totte Mattsson på gitarrer och Bill McChesney på blockflöjt och basklarinett – dessutom mer tillfälligt Tina Quartey på slagverk och Rikard Åström på klaviatur.

PATRIK LINDGREN: Månskratt är en av de skivor från den här epoken som jag tycker har åldrats bäst – den låter minst lika spännande i dag som då, kanske till och med bättre.
LENA WILLEMARK: Men är det inte ofta så? Spjutspetsen eller pilen kommer fram snabbt och sen tar det ett tag innan alla verkligen börjar kolla, vänta, vart satt den där pilen nånstans egentligen? Ah, det var ju där, wow! Musiken hinner ifatt efter ett tag.
JONAS SIMONSON: Jag fattar vad du menar med att den fortfarande har bärkraft, för det kändes som att vi släppte mycket fritt och provade en massa idéer och det var en kreativ process där vi tillät oss att prova saker, vi tog oss in i nya världar musikaliskt – i stället för den ”moderna trad” som vi gjort tidigare i Groupa. Det här var mer gränsöverskridande genremässigt.
PL: Där finns ju tydligt jazziga drag, och kammarmusikaliska.
LW: Ja, precis, och jag tänker på Stormens tallar, som vi hade skrivit specifikt för skivan. Det blev ett väldigt provande, för det var något nytt, en ny slags frasering, ett sökande snarare än att ”tåget går”.
PL: En grammis fick ni!
MATS EDÉN: Och jag var inte där, på galan. Jag tyckte att hela föreställningen var gräslig, smaklös och trälig – så jag sket i att åka, Så ringde Tina Quartey och ”Mats, vi har fått en grammis för faen!”
LW: Jag minns det mycket väl för jag hade spelat en tidig konsert i Älvdalen samma dag och då var det nån där hemma som höll på med privatflyg och tyckte att klart du ska gå på grammisgalan när du är nominerad! Jag var nämligen även nominerad som årets artist. Så jag kom dit i moonboots, bytte om i det lilla planet och landade på Bromma och direkt till galan …
PL: Vad inspirerades ni av?
LW: Jag hade ju jobbat med Jonas Knutsson och Elise Einarsdotter, just med det här öppna och sökande. Jag lyssnade mycket på jazz under den tiden, Miles Davis.
JS: Jag tror också att det faktum att även Tina och Rikard kom med gjorde att vi var tvungna att öppna upp och tänka nytt.
ME: Jag minns hur vi jobbade med (öppningsspåret) Krafthalling och öppningen … Vi hade kört den live och det funkade inte riktigt, jag och Totte försökte men fick inte till det. En morgon inspelningarna kom Totte ner med sin freestyle och hade lyssnat på Ry Cooder – lyssna på det här! Det är så här vi ska göra! Så gjorde vi det. Bara som ett exempel.
LW: Gustav var väl annars den jazzigaste av oss – mer åt det improviserade i alla fall, de långa fraseringarna i bågar …
ME: Jag kommer ihåg hur vi kämpade med kompet till Krokodiltårar också – och Rikard kom på lösningen at göra en loop på synten – det var ju nytt för oss.
PL: Om vi hoppar 25 år framåt – hur har Groupa utvecklats?
JS: Groupa har ju gått igenom många olika faser, och i samband med att Terje kom med så öppnade vi upp för friare ytor, mer improvisation, lösare samspel och framför allt luftigare ljudbild. Mindre. Mindre tätt.
JS: Vi har alla på varsitt håll gjort ganska vida musikaliska utflykter sedan dess – och har många och helt andra erfarenheter av samspel på ett ganska fritt och öppet sätt som gör att det känns enkelt och självklart att göra det här samarbetet nu. Förhållningssättet är väldigt öppet och fritt och tillåtande.
LW: Vad jag upplever hos både mig själv och kan se hos er, är att det finns en väldigt stark trad-ådra men på ett oerhört fritt vis. Skillnaden mellan då och nu med Groupa är att det finns en längre båge som inte känns konstruerad, åren har fyllt på med erfarenheter men utan att nyfikenheten stillats. Ibland är det härligt att vara bara ”här”, men ibland vill man också ge sig iväg ut, spänna bågen ordentligt.
PL: Kräver det 25 år?
LW: Jag tror det. Det är ett evigt sökande och berättande.
JS: 25 års erfarenheter skapar förstås nya möjligheter. Och inte minst lär man sig att se att vissa ärvda regler för vad man får och inte får göra inte stämmer. Man inser att det är vi själva som sätter ramarna.
PL: Groupa verkar ha hittat en värld som ni är väldigt bekväma i?
ME: Verkligen, men det har inte varit enkelt – alla måste vara överens över vart vi är på väg, att det finns en konsensus.
PL: Er nya skiva bygger i stort sett uteslutande på trad-låtar.
JS: Det är ju det där med bågen … Det känns så självklart att relatera till det materialet, att det finns kvar i de långa utflykterna. Tonen och rösten och berättandet är väldigt folkmusikaliskt även när musiken svävar iväg.
LW: I början, när man sökte friheten i det folkmusikaliska materialet, så … hade det inte riktigt gått ihop i ett eget språk. Språket fanns där bara när man hade något konkret. Men när man gjorde utflykter fanns det hållpunkter, men …För egen del kan jag känna att jag behövt de här årens stötande och blötande för att riktigt kunna spänna den där bågen.
ME: Jag minns under inspelningarna av Månskratt att Gustav sa: ”Jag är så trött på att det bara är jag som spelar solo, kan ingen annan göra det? Kan inte du Mats?” Så jag lekte loss på en fuzzbox på fiolen och hade jättekul. Men han bara: ”Det är inte bra det där, du är ingen jazzmusiker. Det låter bara skit.” Jaha, liksom. ”Kan du inte spela som vanligt, fast inte?” Jaha? Så jag spelar melodierna som inte finns, fast som vanligt! Och det blev jättebra. Jag spelade polskorna men plockade sönder dem och då funkade det.
LW: Den största inspirationen för mig var egentligen i kulningen, i locken, där kan man verkligen tala om fri improvisation. Att bryta upp, hitta ingångar, inte bara variera versen liksom …
Solen gassar i hörnet på uteserveringen – vi bestämmer oss för att ta kaffet och avsluta samtalet inomhus, där det nu är lugnt – lunchtiden är sedan länge passerad. Vi dröjer kvar vid de där långa bågarna. Vid tryggheten som bottnar i erfarenhet och livets tyngd.
LW: Att vara så öppen och trygg att man inte behöver vara trygg. Att ha så starka fästen inuti en att man alltid är densamma i sitt spel men ändå kan överraska sig själv och andra. Man har inget att förlora och inget att vinna heller egentligen, det är bara musik; du har ett språk, du kan babbla för fullt eller vara tyst i det.
ME: Ja, och det tar tid att komma dit. Och det måste få ta tid. Det går inte att hoppa över något steg på vägen.
LW: Glädjen i att kunna spela en polska eller sjunga en vallåt, att lita på den underbara melodi som redan finns där – men att sen också kunna vara helt fri – bågen däremellan är oerhört viktig.

Groupa och Lena Willemark spelar i Göteborgs Konserthus 5 november, i samband med Planetafestivalen. Groupas nya cd Kind of folk släpps nu i november.

 

Annonser