Tamikrest
Fasching, Stockholm 4 november 2018
Den här kvällen har alla matbord flyttats bort från Faschings golv, och det av goda skäl, för när Tamikrest kliver upp på scenen och inleder med den tunga Tisnant an chatma dröjer det inte många sekunder innan den stora publiken dras med i deras oemotståndliga sväng. Ousmane Ag Mossa sjunger med slutna ögon, basisten och djembespelaren körar på det typiska tuaregiska viset, och mellan verserna tar vokalisten ett par steg bakåt och drar av det ena elgitarrsolot efter det andra på sin Les Paul.
Flera tuaregiska band har kategoriserats som ”ökenblues”, i synnerhet när de först började slå igenom i Europa, men Tamikrest är tveklöst betydligt rockigare. Här finns ingen akustisk gitarr, utan det täta svänget vävs ihop av Mossas plockade melodislingor, en kompgitarr och elbas som slingrar sig om varandra, och Nicolas Grupp bakom trumsetet sätter de subtila synkoper som gör alltsammans så svängigt. När han dessutom kan ösa på lite extra tungt spricker han gång på gång upp i ett lyckligt leende.
Här och där slängs det in lite reggae eller dub, men till största delen är det småpsykedelisk rock baserad kring call and response-verser och ibland kryddad med funkig bas. En bra bit in i spelningen kliver frontfiguren plötsligt av scenen och djembespelaren Aghaly Ag Mohamedine plockar upp hans gitarr och ställer sig vid sångmikrofonen under en låt. Den utmynnar i en sanslös tempoökning, nästan som för att visa att det går att snabba på så mycket och ändå behålla svänget. Men för det mesta är det alltså Mossas aningen hesa stämma som står i centrum och närmast trollbinder många åhörare.
Det blir halvannan timme då inte många i publiken kan stå stilla. Mot slutet dras rockandet kanske lite väl långt när trummisen och kompgitarristen släpper loss i ett slamrigt duoparti, men som sista extranummer kommer så kvällens lugnaste låt och avrundar det hela på ett stillsamt och välbehövligt sätt.
text & bild: Rasmus Klockljung
