Redaktionsbloggen

Dans, party och inlevelse

Zapp, Studion, Kulturhuset, Stockholm, fredag 2 november
Courtney Barnett, Kägelbanan, Stockholm, lördag 3 november
Proteje & The Indiggnation, Nalen, Stockholm, lördag 3 november
Fatoumata Diawara, Konserthuset, Stockholm, söndag 4 november

Prince levde lite i ett parallellt universum med funk- och soulbandet Zapp. De blev stora ungefär samtidigt. Zapp från Dayton, Ohio, blev kända för sitt flitiga användande av den så kallade talkboxen; ett plaströr som förbinder munnen med utövarens keyboard. Den stora hitlåten är More bounce to the ounce, men influensen märks i allt från Stonefunkers till Bruno Mars (hör hans låt 24K Magic). I hiphopvärlden har Zappandet varit legio hos artister som 2Pac, Dr Dre, Notorious BIG, Ice Cube och Snoop Dogg. Den senare gästar också nya plattan, ihop med såna som Bootsy Collins och Tuxedo.

Bröderna Roger och Larry Troutman har gått bort men de kvarvarande bröderna Lester och Terry Troutman leder dagens upplaga till dansextatiska festhöjder. Partyt är ett faktum redan tidigt in i showen, och sedan stegras det genom glittriga scenkostymer, gammaldags soul-revue-manér och funkigt pådrivande nummer. Bandet har synbart kul på scenen och tar sig senare ned i publikhavet för att leda publiken i en tågliknande dans. Strax därpå lockas folk upp på scenen och så blir det en skön battle mellan oss därnere och de däruppe. Naturligtvis blir slutresultatet oavgjort, men Zapp, ja de går segrande ur striden.

Courtney Barnett gör även hon succé med sin konsert på Kägelbanan, där hon visar att hon är sin egen artist. Ej blott någon duettpartner till Kurt Vile, som ju nyligen besökte Berns med sitt band. Australiensaren Barnett är mer rockig i sitt uttryck än Vile. Inte lika sävlig, inte lika västkust- eller folkinfluerad. Det är gitarrtät och melodistark alternativrock med viss 90-talsdoft. Barnett har en stark röst och lika starka låtar. Hon är sin egen, men Chrissie Hynde är ingen dålig jämförelse.

Covers på The Go-Betweens-pärlan Streets of your town och Gillian Welchs makalöst vackra och Jills Verande-bekanta Everything is free (som Barnett gör ensam med en gitarr)  förgyller också denna lyckade konsertkväll, där födelsedags-Barnett dessutom fyller 31 år och grattas med tårta och allsång.

Att hinna från Kägelbanan till Nalen är inte helt lätt, särskilt som Barnett drar över tiden ganska rejält. Men undertecknad hinner se tillräckligt mycket av det jamaikanska lyxbesöket för att komma in i ännu en, annorlunda, feststämning. Sångaren Proteje har med sig ett stort liveband, The Indiggnation, som för att visa att han delvis bryter med den digitaliserade musiken som strömmar ut från hans hemö. Beatet är tungt, körsångerskorna höjer verkligen musiken och Protejes texter om sociala orättvisor känns relevanta hos publiken i dessa dagar.

Proteje visar med all önskvärd tydlighet varför han räknas som en reggaevärldens riktigt stora artister 2018. Årets album A matter of time befäster hans position och The Indiggnation gör låtarna mer än rättvisa i livesammanhanget.

Om det dansades på Proteje så är det ändå inget mot Fatoumata Diawaras livgivande liveframträdande på Konserthuset. Sångerskan från Mali ger så oerhört mycket av sig själv när hon framträder. Diawara släppte sitt debutalbum Fatou för sex år sedan men har redan hunnit bli ett etablerat namn inom afrikansk musik, också internationellt. Färska uppföljaren Fenfo kallade undertecknad för ”imponerade är den även lite opersonlig på sina håll.”

Detta märks det inte ett spår av denna kväll. Fatoumata Diawara ger allt, till sista droppen. Vare sig hon står ensam med sin gitarr och väver de där tonerna i urläckra mönster, eller om bandet driver på bakom henne så att hon kan dansa runt, runt, så att de långa lockarna piskar luften, rakt framför näsan på oss.
Fatoumata Diawaras röst berör, och när hon tar ner tempot blir det känslostarkt. Inte minst för artisten själv.

Mot slutet knyts musikhelgens partypåse ihop och folk uppmanas bestiga scenen. Tokdans bryter ut och Fatoumata Diawara ler och kramar om alla som utmanar tyngdlagen. Mina smilgropar utmanar den också.

Efter en sådan urladdning känns det lite dubbelt att knalla några minuter bort till jazzklubben Fasching för att kika på Fatoumata Diawaras landsmän Tamikrest men så fick det bli. Den konserten recenseras på annat håll på Lira.se så jag nöjer mig med att konstatera att livemusiken mår bra i Stockholm.

Timo Kangas

Annonser