Americanafest
12-17 september 2017, Nashville
Fiddlaren och singersongwritern Amanda Shires fick priset som årets emerging artist på Americana Honors and Awards under Americanafest i Nashville i september. Jag har sett Amanda Shires i duospel med maken Jason Isbell, som ensam öppningsakt till John Prine och som en av medlemmarna i Isbells 400 Unit, men aldrig så självklar som under konserten på legendariska bluegrass-stället Station Inn i Nashville under festivalens tredje kväll.
Shires sjunger och spelar som en diamant och bandet med ypperliga trumslagaren Jerry Pentacost följer Shires minsta infall. Hon är briljant i fiolspelet, skarp och svängig med en mörk botten och sången ligger skälvande i de övre registren. My love (The Storm) och Look like a bird avslutade en glimrande konsert.
Om Amanda imponerade stort i folk-americanan visade Aaron Lee Tasjan hur man ska göra för att svetsa in tung r&b i den 70-talsosande countryrocken han och hans överbegåvade band leverade på skivaffären Grimey’s baksida (bilden ovan) där solen vräkte värmekaskader över en publik som blev allt mer månghövdad ju längre dagen närmade sig Old Crow Medicine Show.
Tasjan, som besökte Sverige i vintras och under Rolling Rootsy Revue i somras, är något så ovanligt som ett gitarrorakel med självgående röst och en benådad förmåga att skriva starka låtar. Tasjan är bara sin egen motståndare. Återstår att se om han flyter över ramarna och blir kommersiellt gångbar eller om han fortsätter att vara grymmast i East Nashville med omnejd.
Det ringer fortfarande i väggarna efter Tasjans stål när Old Crow Medicine Show traskar in från parkeringen, genom publiken och upp på scen spelande Dylans Rainy Day Woman #12 & 35 – ”everybody must get stoned” från Blonde on Blonde – en platta som bandet gjort live i sin helhet så här femtio år efter att den kom ut.
Blonde on Blonde spelades in i Nashville 1966 och sångaren och fiddlaren Ketch Secor tillägnar gitarristen Charlie McCoy – som kom förbi och la på den mytomspunna gitarren på Desolation Row – låten Visions of Johanna. Den är okej. Bäst för kvällen blir I want you som är en riktigt rimlig tolkning. Blowin’ in the wind lägger inte så mycket till Peter, Paul and Mary. Så kan det vara. Men Old Crows inledning är magnifik och folk hänger i klasar på Grimeys brandstegar.
Downtown visar Ryan Boldt (bilden ovan) att Deep Dark Woods är tillbaka på allvar. Kanadensarna spelar i radiokanalen WMOT Roots Radios stora tält, timmen efter att Alabama-systrarna Lydia och Laura Rogers – The Secret Sisters – visat hur stämsång ska låta i deras comeback You don’t own me anymore. Systrarna Rogers historia med uppgång-fall-uppgång kommer att avhandlas i kommande Lira efter att undertecknad fick en privat intervjusittning i luftkonditionerad radiobuss.
Kvällen i radiotältet avslutas med Mike Farris, en av Nashvilles bästa röster som efter Grammyn med skivan Shine for all the people, tagit sin gospel-americana-soul närmare Jacksonsk popfunk. Farris är en brinnande svetslåga denna kväll, i avsaknad av sin wingman organisten Brother Paul Brown som numer är ständig medlem i The Waterboys.
Borta på den gamla konservfabriken på Cannery Row går Doug Seegers upp med sitt svenska band, plus Nashville-basist, och får igång spontandans under bjälkarna i Mercy Lounge. Seegers amerikansk-svenska legering får honom understundom att låta Springsteen men faktum är att det här bandet är det som återskapar soundet från första skivan Going down to the river. Seegers uppträder säkert, skojfriskt och med en stjärnkvalitet få förunnat. Doug Seegers konsert var bra ljudmässigt jämfört med vad många artister fått stå ut med på Cannery som med sina tre scener är något av festivalcentrum. Till exempel försvann de annars så skarpa Turnpike Troubadours konsert i en glas-skål och The Wild Reeds hade också påtaglig uppförsbacke. Här finns en del att göra för arrangörerna.
Americanafest har växt från en liten hotellobby till att ta över stan under en kort septembervecka. Utbudet är närmast monstruöst och spretar – som själva begreppet americana – ut i en vild bukett av stilar, genrer och traditioner. På grund av storm och inställt flyg missade jag de två första dagarnas konserter med prisgalan Honors and Awards på klassiska Ryman Auditorium som körsbär i tårtan. Men med fredagkvällens intima sittning med Emmylou Harris och hennes Red Dirt Boys på Bluebird Café och Amanda Shires på Station Inn betydde inställda flyg ingenting.
Den fulla förlåtelsen kom under den avslutande gospelbrunchen med McCrary Sisters som värdar, med sandmättade Bonnie Bishop och brittiska Yola Carter som med sina körgossar öppnade porten mot the upper room i Cory’s song. Carter adopterades omedelbart av McCrary Sisters och de församlade själarna fattade först efteråt att vi sett en ny stjärnformation födas.
text: Magnus Östnäs
bilder: Justin Higuchi (Amanda Shires), övriga Magnus Östnäs
