Johan Lindström & Norrbotten Big Band
Scenkonstverkstan, Östersund, 6 april 2025
Det material som koncipierades av Norrbotten Big Band (NBB) och dess dåvarande composer in residence Johan Lindström under 2020 och som tre år senare släpptes på en rosad platta (recenserad i Lira) men som först nu, på grund av pandemin och de allmänna restriktionerna, får möta sin publik i liveformat över hela Sverige har samtidigt fått tid att mogna som en vällagrad ost och ett årgångsvin till den.
Apropå lagrad ost och ädelt vin: konserten ramas in av impressionism. Det inledande stycket låter förvillande likt Nikolaj Rimskij-Korsakovs korta svajande orkesterstycke Humlans flykt (ur Sagan om tsar Saltan, 1899) och som encore slår sig Lindström ned vid flygeln och spelar (utan partitur: respekt, han är ju trots allt gitarrist) Claude Debussys likaledes korta pianostycke Clair de Lune (från Suite bergamasque, 1905).
Dessvärre är volymen på mikrofonen uppdragen för högt och flygeln (en Yamaha) låter onödigt skramlig, burkig och tungfotad. I övrigt är ljudet utmärkt och akustiken lagom inbäddad för att vara en förhållandevis liten konsertsal med arton musiker, exklusive dirigenten/kapellmästaren Joakim Milder, stundom på full blås.
Däremellan har publiken fått ta del av hur storbandsmusik med ena foten i traditionen och den andra i framtiden kan låta en kvart in i seklet. Som insprängda citat hörs lätt förvrängda versioner av Glenn Millers standard In the mood och Duke Ellingtons dito Mood indigo i Lindströms kompositioner. Och så håller det på, NBB byter ständigt fot och det är lika underhållande som undervisande att försöka hänga med i svängarna på tiljorna; för svänger, det gör det, rejält, och det är väl själva kvintessensen för ett storband.
Lindström spelar på såväl steel pedal som elektrisk och akustisk gitarr. Konrad Agnas driver på bandet bakom batteriet, Britta Virves (enda kvinnan i storbandet, vilket väcker en del funderingar) kompar och spelar utsökt utan att ta över för mycket, detsamma gäller vibrafonisten vars namn dessvärre gick mig förbi (det är inte Mattias Ståhl). Och riktigt roligt, och fusionartat, blir det när Dan Johansson trakterar en digital aerofon (syntsaxofon) i ett solo.
Den traditionella formen finns där men den har stöpts i en aning annan gjutning, en i brist på bättre ord nygammal form. I den hörs traditionsbärarna (Basie, Ellington, Goodman, Miller, New Orleans begravningsmusik) fast också många influenser utanför USA (som iberisk folklore, mariachi, rancheras, mambo, samba, bossa, Joaquin Rodrigo, Jorge Drexler) och från ett kanske oväntat håll: harmonierna kan stundtals påminna om de som hörs i de ibland utsvävande bitarna hos den orkestrala hårdrockens frontfigurer (Purple, Rush, Sabbath, Yes, Zeppelin), vilket också är tydligt i Lindströms övriga band (Tonbruket och septetten i eget namn).
Det är roligt, det är säreget, det är glatt och gott.
Text och bild: Rikard Rehnbergh
