Pitefolk Världsmusikfestival
Studio Acusticum i Piteå i den 1-2 december 2017
Ale Möller och Norrbottens kammarorkester gav en sista och avslutande konsert i sin turné med det gränsöverskridande utbytet, där världar möts, inte bara geografiskt sett. Ale Möllers redan öppna sinne för att tolka svensk folkmusik tas till ännu högre höjder när han nu samarbetar med en kammarorkester och gästartister av de mest skilda slag; den senegalesiske koraspelaren Solo Cissoko, jazzpianisten/keybordisten Mats Öberg och slagverkaren Olle Linder. Inte gästartist, men en som gör stort avtryck, är kammarorkesterns konsertmästare violinisten, Brusk Sanganeh.
Showen är väl tilltagen i tid så det finns plats för långa härliga solon. Till exempel några helt makalösa sådana av Mats Öberg på keyboard och munspel. Som vanligt har Ale Möller med sig ett menageri av olika flöjter, dragspel, bouzoki och andra stränginstrument som han vant spelar på. En liten nyhet är att få höra honom sjunga jazz. Det är också härligt att se samspelet mellan den gehörspelande Solo Cissoko, det svängiga afrikanska, ackompanjerat av klassiskt skolade kammarmusiker. Och det hörs många lekfulla övergångar. En senegalesisk traditionell sång kan ta vägen över reggae och avslutas i Béla Bartók. Det hela är så högklassigt, professionellt och samtidigt så lekfullt. Faktiskt något av det bästa jag hört på mycket, mycket länge. En skivinspelning av samarbetet skulle vara toppen.
Duon Symbio trollbinder med sitt hypnotiska spel på vevlira och dragspel. Trots att de bara är två får duon fram ett otroligt fylligt ljud som fyller hela lokalen. Det avancerade instrumentet vevliran, som var populärt i Sverige på medeltiden, har ”uppfunnits på nytt” av Johannes Geworkian Hellman. Detsamma kan sägas om ackordeonspelaren LarsEmil Öjeberget. Deras sätt att traktera instrumenten känns nya och annorlunda. Rytmiskt sett för det tankarna till electronica och metal medan de virvlande melodierna minner om folkmusik och tradition; man skönjer skotsk/irländsk folkmusik, franskt dragspel och nordisk medeltidsmusik. Men framför allt har Symbio något väldigt eget. Jag gillade dem från första stund när jag såg dem framträda på Urkultfestivalen i somras.
Sara Parkman och Samantha Ohlanders turnerar med nysläppt skiva och föreställningen Matriarkerna där de lyfter fram kvinnor som haft stor betydelse som traditionsbärare av folkmusik. Deras framträdande på Pitefolkfestivalen ägnas till stor del kvällens gäst, Siv Burman, som spelat i gruppen Burträskara. Hon har varit ute i byarna i hela Västerbotten och samlat in och dokumenterat en hel visskatt som kanske gått förlorad annars. Fint framträdande där de spelar samman med Siv Burman och även intervjuar henne om att vara kvinna i folkmusikvärlden. Synd bara att det inte blir så mycket tid över till Sara och Samanthas egna coola tolkningar av svenska folkmusik och vallåtar. Det bästa med dem är att de inte håller tillbaka på sina starka kvinnliga röster, varken i sången eller i mellanpratet som oftast är kärnfullt feministiskt.
Pitefolk har som tradition att alltid boka ett ”balkansvängband”. Den här gången var det det bulgarisk-svensk-norska bandet Lele Lele Orchestra som stod för att höja partystämningen, och med den äran. Fina musiker som visar på bredden av bulgarisk och romsk musik. Sångerskan Sonya Bakoeva som är relativt ny i bandet har det där sköna sättet att sjunga som vi känner igen från bulgariska kvinnokörer. Bandet bjuder på fin stämsång och musik i högt tempo. Som vanligt tog sällskapet Balkandansarna upp en ringdans med publiken framför scenen. Många hade svårt att hålla koll på fotarbetet i denna snabba dans.
Förutom många fina bokningar hade arrangörerna fått till en bra festivalstämning genom att låta musikelever från folkhögskolor i landet framträda i foajén, så det kändes som att det hela tiden pågick något intressant.
text & bild: Susanne Holmberg
