! Just nu upplever vår webbleverantör störningar som leder till långsammare svarstider på lira.se

Redaktionsbloggen

Stämningsfullt med 20-årsfirande Bazar Blå

Bazar Blå
Stallet, Stockholm 30 september 2016

För 19 år sedan gav Bazar Blå ut sin första skiva, och det är ungefär lika länge sedan jag såg gruppen live första gången. Sedan dess har jag gjort det ett antal gånger genom åren, men efter senaste skivsläppet 2009 har de knappt spelat i Sverige, och bandet lades på is under flera år. Lyckligtvis bestämde de sig för att fortsätta spela ihop, och tidigare i år kom deras sjätte skiva, med den lämpliga titeln Twenty för att markera trions tjugoårsjubileum tillsammans.

De tre medlemmarna spelar i en mängd andra grupper också men Bazar Blå har alltid haft ett helt eget sound, och även om det har förändrats en hel del med tiden så hörs det alltid att det är just de. På det nya albumet är de lugna låtarna fler än tidigare, och på Stallet visar det sig att de gör sig utmärkt även i en konsert. Faktum är att det många gånger känns lockande att göra just som de tre på scenen stundtals gör, sluta ögonen och låta sig uppslukas helt av musiken. Detta återspeglas även i låttitlar som Lugnet, Svävaren och Stillheten, och skönheten och innerligheten i musiken är starkt påtaglig.

Björn Meyer har komponerat merparten av gruppens material, och växlar mellan sexsträngad elbas och basmandola. Spelet är på samma gång melodiskt och kompande, och låter ofta som att det vore fler än en person som spelade. Johan Hedin spelar nyckelharpor, och i synnerhet tenorharpan ger en djup och vacker klangfärg. Fredrik Gille har en uppsjö olika slagverk; närmare tio sorters trummor, några cymbaler och en mängd bjällror och annat skrammel. Ibland använder han de flesta av dem i samma låt, men i de lugnare håller han sig ofta till att spela en jämn rytm på en enda bjällra eller annat litet instrument genom hela låten och lägger enstaka accenter på bastrumma eller cymbal. Det blir oerhört effektfullt, och det är en konst i sig att spela så återhållsamt.

Gruppen har för vana att binda ihop flera låtar genom att låta en slagverksrytm eller loopade toner från elbasen eller basmandolan bilda en övergång mellan dem. Större delen av första set utgörs av ett sjok på hela fyra stycken i följd, och innan paus spelas en av blott två låtar under kvällen som inte hämtats från Twenty. Om det finns ett minustecken under konserten så är det just att jag gärna hade hört några fler spår från de äldre skivorna, men det går ändå knappast att klaga när musiken är så fullkomligt bländande och stämningsfull.

Rasmus Klockljung

Annonser