Bengt Berger

Zeami Motokiyo (cirka 1363-1443) var en japansk skådespelare och pjäsförfattare, och en av grundarna av den japanska No-teatern. Leif Sundberg (1938-2025) var en svensk skådespelare, regissör och teaterpedagog. ”No kännetecknas av strikt kodifierade rörelsemönster, vanligen långsamma och spartanska. Dialogen framförs i en högt stiliserad intonation” enligt Wikipedia. Vad kan man lära från en sådan kulturyttring nu? frågade sig Bengt Berger och Leif Sundberg vid en workshop 1999. 

Musiken här kommer från en teaterpjäs och melodiskt finns spår av både väst och öst. Från den indiska saroden kommer böjda och svävande toner, långsamt och värdigt. De möter typiska västerländska instrument, så även klangligt finns detta både och. Allvaret bryts några gånger av en glatt sågande rytmisk stråke och vänligt klampande slagverk. Bengt Berger står för kompositioner och slagverkspel, huvudsolist är K Sridhar på sarod. Dessutom medverkar Håkan Nyqvist, David Wilciewski, Mats Öberg, Torbjörn (numera Kansan) Zetterberg, Thomas Mera Gartz, Ola Ragnar och Lina Englund, på trumpet, flöjt, klarinetter, tenorsax, piano, kontrabas, fler slagverk och röst. 

En utgåva på tjugosju minuter med sex låtar på mellan en och fem minuter, och till sist en elva minuters mycket långsam recitation av den blott åttaradiga dikten Att höra en röst med text av Ingegerd Monthán, framförd av Leif Sundberg, och med Bengt Berger på mycket glesa slagverk. Ett försök att dra ut laddningen och koncentrationen i elva minuter, en sorts meditation.