Brad Mehldau

Dela den här recensionen:

Det är inte första gången The Beatles tolkas inom jazzsfären. Själv hittar jag tre album hemma i skivsamlingen vid en snabb översyn: Count Basies Beatle bag, George Bensons The other side of Abbey Road och Ramsey Lewis plays The Beatles songbook. Det finns såklart något evigt och genreöverskridande kring Lennon/McCartneys låtar som gör dem möjliga att tolka och omtolka för alla och envar. 

Brad Mehldau har valt att göra de elva låtarna här ensam vid pianot. Plattan är inspelad live, framför publik, på Philharmonie de Paris i september 2020. Det är inspirerade versioner där Mehldau lyckas sväva iväg i synkoper och jazzsväng, samtidigt som han aldrig tappar greppet om de liverpoolska melodierna.

Det är ett fint urval, där Mehldau medvetet valt bort de allra mest kända hitsen och i stället valt att fokusera på lite mer okända låtar. Vi får en ljuvlig Baby’s in black där Mehldaus pianospel är lyriskt och sökande, en utsökt återhållsam For no one, och så George Harrisons Maxwell’s silver hammer, som låter som om den vore skriven i New Orleans på 1920-talet. 

En enda sak förbryllar: sista låten är Life on Mars? av David Robert Jones, mer känd som David Bowie. Och han var ju, mig veterligen, aldrig medlem i The Beatles. Visserligen är originalet inspelat i lilla Trident Studios i Soho, där The Beatles också spelade in merparten av sitt vita album, så det kanske ger viss försoning.