Daniel Norgren

Dela den här recensionen:

På de två syskonalbumen Alabursy och The green stone förfinade Daniel Norgren slutligen sitt formspråk. Med naivistiska penseldrag och ett kärleksfullt men knappast plikttroget förhållningssätt till traditionerna målade han stora känslor i återhållen musikalisk skrud, där influenserna agerade vägvisande parenteser snarare än stenstoder.

På nya Wooh dang breddar Norgren koncepten genom att spela ut hela sitt register. Här ryms bluesen och folken, det oförblommerat Waitsiska från karriärens början, Exile on Main street-flirtar och bastardiserad mariachi-reggae.

I händerna på någon annan låtsnickrare hade det förmodligen låtit hopplöst spretigt, men Norgren äger egensinne nog för att aldrig vara nära till att hemfalla åt något slags genrepotpurri. Med säregen grammatik binder artisten i stället samman de tio sångerna här till en urstark och många gånger gripande albumhelhet. Det är frispråkig och slitstark musik med oförställd lyskraft.