Stephan Micus

Dela den här recensionen:

Multiinstrumentalisten Stephan Micus ger nu ut sin 24:e skiva på ECM (han hade någon enstaka skiva inspelad innan han på 1970-talet skrev på för det tyska skivbolaget). Lite mer gråhårig är han, men han håller fast vid samma koncept som han haft från början med att leta fram ofta obskyra instrument från olika delar av klotet och hitta sitt eget sätt att spela på dem.

Micus musik är svår att beskriva, ofta mycket meditativ och den saknar många gånger pulserande rytm. Det är mer av klangutforskning han håller på med, men han gör detta på ett sätt så att det blir intressant för lyssnaren. På den nya skivan har han låtit sig inspireras av en haiku-dikt: ”Although there is the road / the child walks / in the snow.” På en tidigare skiva har Micus fastnat för den andinska lutan charangons klang och dubblerat denna på ett av spåren. Han har här återvänt till charangon, men även chikulo, en bas-xylofon från Moçambique, som är dominerande bland instrumenten. Trots att chikulon bara har fyra toner kan Micus få ut mycket olika ljud från instrumentet när han experimenterar med att ta bort membran-träet. 

Det är som sagt omöjligt att beskriva Micus musik och han verkar ha ett unikt kontrakt med ECM som ger honom fullständig frihet att följa sina egna infall. Jag vet inte hur många som lyssnar på hans musik, men det är egentligen irrelevant, det viktiga är hur djupt musiken når i lyssnaren.