Stephan Micus

Dela den här recensionen:

Ingen människa är en ö, sägs det, men det hindrar inte att vissa människor lyckas skapa något eget som inte kan placeras i en given mall. Stephan Micus har rest runt i världen och besökt många platser där han också samlat instrument. På nya White night är huvudinstrumenten olika tumpianon, kalimbas, från olika delar av Afrika samt träblåsinstrumentet duduk från Armenien, men här finns också gitarrer, flöjter från Egypten och Sydamerika samt slaginstrument. Flera instrument med djupa historiska rötter vilket också färgat av sig på musiken som har något arkaiskt över sig, parat med en tidlös kvalitet. Månen och månskenet fascinerar Stephan Micus och han har med ett poem om månen i texthäftet som en sorts utgångspunkt och sammanhållande idé. Magin i månljuset som bryter fram på himlen där man är och som kräver ett visst avstånd från den artificiella världen, ständigt elektriskt upplyst. Så skapar han med sin musik egna rum, som kunde vara belägna i skogen, på en klippa, vid havet – oavsett var är det lätt att tänka sig naturmotiv, gärna i ett varmt land. En inbjudande och fascinerande värld att ta del av. Tio låtar av olika längd och densitet, från mäktiga The eastern gate och The western gate där många instrument spelats in i lager på lager till solostyckena The moon och All the way, inspelade i en tagning, och mycket däremellan.