Paul Bley, Gary Peacock, Paul Motian

Dela den här recensionen:

Med jazz kan man plöja ner sin livserfarenhet i musiken och när det fungerar så adderas en dimension det är svårt att få till som ung musiker. Trion på den här skivan hade var för sig långa karriärer bakom sig samt hade spelat ihop en hel del genom åren i olika konstellationer, bland annat den föreliggande, när denna konsert spelades in 1999. Den musikaliska erfarenheten sträckte sig från standards till frijazz, vilket visade sig vara en stor källa att ösa ur.
Herrarna återvände till låtar de spelat förr, bland annat titellåten signerad Ornette Coleman. Man slås av det fria förhållandet till musik och samtidigt den fulla tilliten till varandra som de uppvisar. Ibland är de rätt långt ifrån varandra i spelet men det hålls ändå ihop genom en lyhördhet som ingår i musikernas musikaliska dna. Pianisten Paul Bley (som avled 2016) liknade samspelandet vid ett samtal med frågor och svar, där svaren ger upphov till nya frågor, en slags nyfiken inställning som hörs rakt igenom. Trion fungerar som en organisk helhet i långa stycken utan att göra avkall på den egna rösten och lusten. Så tar sig också basisten Gary Peacock (som fyllde 84 år i våras) och trummisen Paul Motian (som gick bort två år efter denna inspelning) stora friheter och utrymme. Helt makalös musik måste jag säga, som rymmer så mycket.