Martin Tingvall

Dela den här recensionen:

Jag vet inte om det är medvetet men Yellow fields ekar en del av Joy Divisions postpunkklassiker Love will tear us apart, en låt som för övrigt borde kunna bli lika mycket en standardlåt bland jazzmusiker som någon annan klassiker. Menuett bär i stället på drag av ett klassiskt stycke som jag just nu inte kan sätta fingret på. Keith Jarrett och Chick Corea gömmer sig ständigt under pianolocket i Tingvalls musik. 

Överlag känns dock Martin Tingvalls nya skiva som hans egen skapelse. When light returns rymmer vacker, stillsam musik som lägger sig som helande balsam i trötta musiköron. Martin Tingvall och hans piano är precis lika hemma i sammanhang som filmljudsättning, klassisk musik, Udo Lindenberg, pop eller jazz. Spår av samtliga (ja, kanske inte Udo då) kan höras på When light returns.

Melodierna smyger sig på, stämningarna tar över rummet och sinnet. Klanger från nordisk folkmusik färgar pianospelet, liksom upplevelsen av natur som kraftigt påverkat Martin Tingvall under pandemiperioden. Genregränserna löses upp i Martin Tingvalls pianojazz med extra allt, men When light returns ljuder ändå så minimalistiskt att du glömmer musiken alternativt allt annat omkring dig.