Hedvig Mollestad Weejuns

Dela den här recensionen:

Gitarristen Hedvig Mollestad Thomassen är en av de musiker där man ständigt betonar den dubbla förankringen och det eklektiska draget – frijazz och progressiv rock, klassisk jazzgitarr och John McLaughlin, Bitches brew och Henry Cow. De logiskt inkongruenta paren understryker hur hon vägrar att bli fastnålad i ett uttryck eller en skola.

Hennes musik pendlar mellan obönhörlig tyngd och mer återhållsamt trevande improvisationer. Båda dessa sidor kommer till uttryck på en skiva med en nybildad trio med keyboardisten Ståle Storløkken och trummisen Ole Mofjell, inspelad live i september förra året och i april.

Ska vi se en tendens utifrån de tidigare beskrivningarna anknyter Hedvig Mollestad den här gången mer till den brittiska progrocken, mer Canterbury än världens jazzmetropoler. Det är musik som söker sitt uttryck, ett fäste för dialog och instrumentalt meningsutbyte. Den rör sig oupphörligt framåt, utmanar gränser och förhållningssätt. Det är lysande.