Jason Isbell & The 400 Unit

Dela den här recensionen:

Det har gått tio år sedan Jason Isbell slog igenom med skivan Southeastern där monsterhiten Cover me up blev ett nytt landmärke för den Alabama-födde artisten. Plattan var Isbells fjärde sedan den begåvade låtskrivaren, sångaren och gitarristen drack sig ur Drive-by-Truckers.

Nu, med åtta starka soloplattor på femton år uppvisar Isbell en arbetsmoral som närmar sig Springsteens och känslan är att Isbell under de senaste åren varit mer av Springsteen än originalet, med berättandet om människors belägenhet ur ett slags förhöjt vardagsperspektiv.

Därför är det också frestande att se Jason Isbells Reunions och nya plattan Weathervanes som hans The River, även om partyt aldrig går igång på det sätt som den gör under bossens boots. Och där Springsteens blick öppnar en större himmel med närmast messianska löften om en annan tid håller sig Isbell kvar i myllan med vemodiga återblickar som ordnar och ställer historien till rätta, även om allt inte landar väl för människorna. Isbell kan nå lika nära det pulserande, lilla livet, när han öppnar rustningen och låter vemodet och sorgen flöda in, som på nya plattans Strawberry woman och Cast iron skillet. Då är han som bäst, då är han en av samtidens vassaste.