Le Vent Du Nord

Det tar exakt två sekunder och en rusning nerför piano-tangenterna, sedan råder det ingen tvekan om att det är Le Vent Du Nord man hör. Då är Quebec-kvintetten redan igång med sitt typiska ös med durspel, stampande fötter och dubbla fioler. Detta deras trettonde album består som deras skivor brukar av en blandning av instrumentalt och vokalt, upptempo och (något) lugnare låtar. När andraspåret Bienvenue efter en mer stillsam inledning övergår i en reel och fotstampet börjar är det omöjligt att inte ryckas med. 

Bandets patenterade femstämmiga sång finns förstås med, och allra bäst är den i den ordlösa a cappella-låten L’acadie där trallandet enbart kompas av fotstamp. Det är skivans svängigaste nummer, tillsammans med Carillon där mungigans borduner och fiolernas råa riff maler på. Som vanligt på Le Vent Du Nords skivor tycker jag att leadsångaren Nicolas Boulerice borde spela vevlira i fler låtar än han gör, för när den väl dyker upp är det alltid snyggt. Det är å andra sidan hans pianospel också.