Trubadur Ehn

Dela den här recensionen:

Ibland får jag intrycket av att den svenska visan sakta håller på att dö ut. I alla fall den nya. Dock dyker det emellanåt upp en och annan begåvad yngre viskompositör som förgyller scenen med underfundigheter och melodier som sitter som Sid Janssons smäck. Herr Ehn har en del kvar till detta, och kommer inte nå långt om han inte jobbar bort den tråkiga ovanan att låta oss höra varje inandning. 

Ehn har en sångröst som gör sig bättre i det stillsamma och allvarliga än det Thore Skogman-hurtiga. Och då menar jag det seriöst allvarliga, inte det ironiskt svårmodiga. Musikaliskt pendlar det mellan aningen schablonmässigt Hönan Agda-komp på den spanska gitarren, via vackert psalminspirerat dragspelande till riktigt snyggt banjolir.