Sara Parkman

Dela den här recensionen:

Vesper är det latinska ordet för aftonbön, och även namnet på folkmusikern Sara Parkmans andra skiva i eget namn. För alla som förälskade oss i hennes debutskiva Sara Parkmans skog är den manna från himlen. Musikaliskt bygger hon vidare på föregångaren med mäktiga ljudväggar av fioler, syntar, körer och trummor, en egensinnig väv där folkmusiken tar plats i en modern popproduktion utan att tappa sin karaktär.

Men på Vesper har Parkman höjt ambitionsnivån och skapat ett konceptalbum som utforskar kristendomen. Både utifrån sin egen bakgrund som tredje generationens prästbarn, och utifrån en strävan att låta det existentiella samtalet bli ett verktyg för politisk kamp.

Hon skriver fram en sida av kristendomen som sällan får synas i rampljuset, en kristen andlighet som vilar på solidaritet. Den kristna tematiken får genomsyra både text och musik, vilket gör att de förstärker varandra på ett ovanligt effektfullt sätt. Resultatet känns både brännande aktuellt och tidlöst.
Det är poetiskt och politiskt, mäktigt och naket, svulstigt och avskalat. En skiva att återvända till hela livet och överraskas av nyfunna detaljer. Den kommer framkalla mycket gåshud och fulgråt, och förhoppningsvis bli stilbildande för lång tid framöver.