Iiro Rantala

Dela den här recensionen:

Den finske pianisten och kompositören Iiro Rantala är en djupt personlig komponist och instrumentalist och en underhållande röst i europeisk musik, med en enorm bredd i uttryck och tekniskt kunnande. Mest av allt är han alltid rolig och spännande att lyssna till, oavsett om han tolkar Monteverdi, Gershwin eller Lennon, eller spelar finsk musik, egen eller andras.

När han skriver musik letar han efter enkelhet, intressant enkelhet, säger han, nånstans mellan Richard Clayderman och det svårt atonala. Han vill att melodierna ska fästa.

Veneziana är en del av Act-basen Siggi Lochs Jazz at Berlin Philharmonic-serie, vars idé är att skapa musik där klassiskt och jazz möts. Loch bad Rantala skriva ett verk för en venetiansk afton, och i februari i år spelades Rantalas verk för piano och en kammarmusikgrupp in inför publik i Berlins stora konsertsal. De medverkande var förutom kompositören också tio musiker ur Berlinsymfonikerna.

Rantala har skapat åtta historier som skulle kunnat utspela sig i staden på vattnet. De handlar om allt från en familj från Uddevalla på turistresa i Venedig, till en impressario som ber Sergei Prokofiev skriva musik för en gaybalett och en överansträngd Jean Sibelius som är i staden för att vila ut.

Det är kul, begåvat och mycket lättlyssnat. Iiro Rantala sprudlar av melodilycka, och det är omöjligt att riktigt artbestämma musiken, så rik är den på uttryck och idéer. Ena stunden är det ett kammardrama vi följer, nästa stund är filmisk, i cinemascope. Det låter ofta filmmusik. Rantala är också en briljant instrumentalist, som elegant infogar passager av sådant vi tror vi hört av andra tonsättare. Jazz är det kanske inte i någon högre grad.

Jag vet inte om jag tidigare hört någon med ett samtidigt så kameleontiskt och unikt uttryck i sitt musikskapande. De högklassiga musikerna från Berlinfilharmonin är perfekta lekkamrater för den finske pianisten i sin anmärkningsvärt randiga kostym.