Väsen

Dela den här recensionen:

Väsen fortsätter att släppa skivor nästan årligen, detta är den fjärde på fem år. Precis som vanligt är den välfylld med starka låtar, men denna gång är det en sorts tema-platta. Här finns enbart två traditionella spår, däribland en obligatorisk Byss-Calle-låt i form av den fina Vandringen. Resterande elva är egna kompositioner, och många av dem har alltså någon form av koppling till vatten och då ofta till specifika platser. 

Något som är påfallande är att duon i de flesta låtar skalat bort mycket av öset som brukar känneteckna Väsen. I stället är många spår stillsamma och oerhört vackra. Olov Johanssons nyckelharpsspel är betydligt mer lågmält än vanligt, även om sextondelarna gärna flödar också här. Mikael Marin har ytterligare utvecklat sin roll som basist med synkoperat pizzicatospel på en elektrisk femsträngad basviola, vilket skapar en tung puls och sätter en särprägel på duons sound. I ett par låtar spelar Marin i stället på en miniatyrcello, och de täta strängklangerna i Godnatt alla djävlar känns närmast barockiga.

Trots den mer återhållna ljudstyrkan finns här såklart flera låtar som låter som typiska Väsen-hits. Marins avslutande Tändkulan är en, Johanssons Motströms en annan.