Massivet & Kongero

Dela den här recensionen:

Redan från första tonen uppträder en gåshud som inte försvinner förrän långt efter sista tonen av denna magiska symfoni av jämtländsk poesi förmedlar. Både Kongero och Massivet är ju redan gräddan på tårtan i den svenska folkmusikvärlden. Tänk att det kan bli ännu bättre när de kristallklara rösterna i den otroligt samsjungna vokalkvartetten träffar på bandet vars namn berättar hur de låter. Arren är variationsrika och påhittiga, samspelet som om de har spelat ihop sedan folkmusikens början. De inte bara kompletterar varandra, nej de lyfter varandras musik till oanade höjder och smyckar blommande klanglandskap som passar till respektive melodier och texter.
Med Vaerla vaken vill banden uppmärksamma både den jämtländska folkmusikskatten och dess komponister och traditionsbärare och även den jamska dialekten. Leif Ottosson och Emma Björling (båda från Jämtland) påpekar att varken folkmusiken eller jamskan är museala, både är levande. Så får vi höra nykomponerad musik i kombination med jämtländsk poesi. Några av låtarna känner vi igen från tidigare utgivningar av främst Kongero men nu med helt andra färgningar. I Ku hålan kombineras två av de mest kända jämtländska vallvisorna med varandra så att de efter en fri introduktion först går över i polsketakt för att sedan bilda stämmor åt varandra. Det framförs så självklart – man tror att de alltid har hört ihop.
Jag känner en djup tacksamhet att mina öron får avnjuta en så innerligt vacker och perfekt, ja nästan himmelsk musikupplevelse. Dessa nio musiker har en förmåga att med sång och spel förtrolla så pass att man för en stund glömmer allt det onda i världen.