Julia Strzalek

Dela den här recensionen:

Den som upptäckte och fångades av den i Stockholm verksamma saxofonisten och kompositören Julia Strzalek genom debutalbumet Kolibri (Havtorn) från 2016 har fått vänta till nu på nästa steg, som fortsätter i samma riktning. Vilket innebär lätt intrikata, men också snabbt tilldragande kompositioner med finurliga melodier som bottnar i jazz, men också kan skicka tankarna till kabaret, minimalism, tv-spel, popschlager och musikal utan att bli vare sig spretiga eller enfaldigt publikfriande.

Den lycksaliga inledningen Friedel anbringar den berusande upprymdhet som utmärker fortsättningen, där Tokyo, den knixiga Dagen till ära och den ombytliga Trappan är favoriter om jag tvingas välja bland Strzaleks elva kompositioner som fyller skivan.

Med sig har hon ett finfint gäng bestående av Karoline Wallace på sång, Niklas Barnö på trumpet, Mats Äleklint på trombon, Johan Graden på klaviaturer, Vilhelm -Bromander på bas samt Konrad Agnas på trummor. Själv spelar Strzalek alt- och sopransax, men det är framför allt som kompositör och arrangör hennes stjärna lyser så starkt.