Sierra Ferrell

Dela den här recensionen:

Tomas Tranströmer skriver i en dikt om en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse, frågan är om inte Sierra Ferrell lyckats hitta dit. För att lyssna på Trail of flowers är som att för en stund besöka en förtrollad plats där tiden på något märkligt sätt både stannat upp och fortgår. Där traditionell country samsas med amerikansk folk, honky tonk och old-time, men tack vare Ferrells energi och kraftfulla altröst sker en metamorfos och något eget uppstår. Det är troget traditionen men samtidigt originellt och nyskapande, och sannolikt sitter Loretta Lynn, Dolly Parton och Tammy Wynette i den där gläntan och myser uppskattande.

Själva musiken må skapa en känsla av en annan era, men Sierra Ferrells förmåga att skriva direkta texter, med en prosa som flyter lätt och vars korta berättelser fångar in lyssnaren gör albumet aktuellt här och nu. Som titeln och omslaget antyder (det är prytt med keruber, spindlar och blommor) utgör naturen fond i många av texterna som handlar om relationer, olycklig kärlek och att bygga ett gott liv. 

I fiddlestarka I could drive you crazy sjunger Ferrell: ”Well, I come down here from the mountain top / And I cut you down like an autumn crop / My love for you will never stop / But, I pulled you over like a small-town cop”. 

I mördarballaden Rosemary dödas både berättarens man och ”den andra kvinnan” och begravs under en buske någonstans i de skogsbeklädda dalarna. Och i en av albumets finaste texter, balladen Wish you well, lyckas hon övertyga lyssnaren om att det enklaste sättet att övervinna hjärtesorg är genom att visa försonlighet: ”I know that you try to hide behind the lies you tell / Though you’ve hurt me, I still wish you well”.

Det här är en 38 minuter musikalisk högtidsstund, där varje låt ångar av integritet, spelskicklighet och personlighet. Det är ett möte med en ostoppbar naturkraft och ett allt för kort besök i Sierra Ferrells magiska universum.