The Infamous Stringdusters

Dela den här recensionen:

En liten flicka i röd klänning, med ett fast grepp om nallebjörnen, står stadigt på en väg med rykande ruiner i bakgrunden. Vi ser inte ansiktet eftersom det är dolt bakom en gasmask, men kroppshållningen signalerar beslutsamhet. Apokalypsen må ha anlänt, men flickan har inte gett upp, hon är beredd att ta fajten. Toward the fray, ”mot striden”.

Omslaget är kanske ett av de minst bluegrassiga i världshistorien, men så är The Infamous Stringdusters tionde studioalbum med eget material inte heller något typiskt bluegrassalbum. Åtminstone inte vad gäller texterna. De fem medelålders herrarna från Nashville har nämligen drabbats av någon form av uppvaknande. Tydligast märks det i centrala I didn’t know:

”I didn’t know that there was a sharp and bitter line / I didn’t know that I was standing on the easy side / I didn’t know that we were going different ways / I didn’t know that we were headed for our darkest days.”

Låten skrevs i efterdyningarna av de stora Black Lives Matter-demonstrationerna som följde efter mordet på George Floyd i samband med ett polisingripande 2020. Bandets fiddlare, Jeremy Garrett, har beskrivit hur sången är ett sätt att både dokumentera vad som hände men också reflektera över hur blind han själv, och många andra vita, varit gentemot orättvisorna som drabbat USA:s svarta befolkning. Texten är symptomatisk för många av låtarna på skivan: självreflekterande och med en tydlig politisk kommentar till det rådande samhällsläget. Bara genom ökad förståelse, medkänsla och solidaritet går det att hitta en väg framåt. Som i titellåten Toward the fray:

”As cities burn in summer heat / Temptation bids us to retreat / But people, my people / There is no other way / To love, except to turn / Our timid souls toward the fray.”

Musikmässigt är det – som vanligt – när det gäller Stringdusters bländande på alla nivåer. 

Halsbrytande solon avlöser varandra, inte minst Andy Halls utflykter på dobro är en fröjd för örat, samtidigt som grundsvänget hela tiden är intakt. Lägg därtill inkännande stämsång och ett utmärkt låtskriveri och du har en ytterligare ett album med progressiv bluegrass i världsklass.