Nicolai Dunger

Dela den här recensionen:

Som han kastar sig in i nuet. Ibland känns det som att Nicolai Dunger är den enda svenska artisten värd namnet. På slutet av nittiotalet var han med och formade den moderna svenska singer-songwriterscenen innan den knappt fanns. Inne i sin bubbla har han samarbetat med artister som få andra ens vågat drömma om: Jonas Kullhammar, Will Oldham, Mercury Rev, Ebbot. Ovanpå detta är han en gudabenådad sångare, omfångsrik med en förmåga att blixtsnabbt hitta det närgångna. Och med allt guld i bagaget väljer han att göra precis vad som faller honom in, aldrig oengagerat, alltid charmerande smutsigt i hörnen. 2017 slog han till med det akustiska albumet Arkebuseringen av egot, ett av mina absoluta favoritsläpp det året. Nya Tonsättningar och andra toner befinner sig i en liknande ljudbild. Småjazzigt och avskalat, med små dissonanta konstmusikinslag som rör om. Lejonparten är egensinniga omtolkningar av den svenska psalmboken, men det största ögonblicket är en jordig tonsättning av Tomas Tranströmers magiska Skepparhistoria.