Antonis Antoniou

Dela den här recensionen:

Den flitige cyprioten Antonis Antoniou släppte för ett knappt år sedan det fjärde albumet med trion Monsieur Doumani, och följer nu upp fjolårets solodebut med Throisma. Här vidareutvecklar han sitt säregna sound där tung elbas och märkliga analoga syntljud samsas med minimalistiska, programmerade rytmer och så hans lilla bouzouki-liknande stränginstrument tzouras som ofta förses med en maffig dist. Här möts psykedelisk rock och bisarr electronica, ofta i samma låt. 

Antonis Antoniou har dessutom en känsla för riktigt snygga melodier, som de reverbindränkta strängklangerna i Ksorkisma, omgivna av allt hårdare elektroniska ljud. Hans röst växlar från mild och finstämd i Yiorti till brutalt distad i det inledande titelspåret. Även om låtarna är rätt korta hinner det hända väldigt mycket, arrangemangen är detaljerade och byter ofta skepnad radikalt, instrument kommer och går, och det som först var en glest strängbaserad låt är plötsligt fylld med elektroniska ljud. 

Folkmusikinfluenserna som var framträdande på tidigare skivor är nu närmast bortskalade, men i den instrumentala Zeybek Anark skvallrar den fuzziga gitarrmelodin och förstås den långsamma niotakten i själva låttypen zeybek om Antonious bakgrund. Liksom på förra soloskivan och med Monsieur Doumani visar han här att han är en oerhört spännande och skicklig kompositör, multiinstrumentalist och sångare som inte liknar någon annan, och även Throisma är en alldeles lysande skiva.