Martina Almgren

Dela den här recensionen:

Slagverkaren och kompositören Martina Almgrens tonsättningar av den indisk-bengaliske poeten Rabindranath Tagores dikter är en vacker och finstämd kombination. Almgrens musikaliska inramning av de lyriska dikterna lyfter fram poesins stämningar på ett effektfullt sätt. Indiens nationalskald Rabindranath Tagore fick Nobelpriset i litteratur 1913 och enligt Akademiens motivering kännetecknas hans poesi av ”djup, skönhet och friskhet”.
Jazz och improvisation är albumets grundstomme. Jazzsångerskan Karin Burman mejslar fram ordens nyanser med en föredömlig diktion. Även om sångerna, med engelsk text, framförs förtjänstfullt är det ändå de instrumentala, improvisatoriska spåren på skivan som blir mina favoriter, framförallt Transit I och II. Ahmad Al Khatib på oud bidrar avgjort till ett fascinerade sound. Förutom Martina Almgrens suveräna slagverk medverkar även Owe Almgren på akustisk basgitarr. Skivans kärna är, enligt Almgren, Tagores poesi, därför är det synd att vi lyssnare inte kan ta del av dikterna i skrift, varken i konvolutet eller på skivbolagets hemsida.