Diana Krall

Dela den här recensionen:

Jag får en otroligt skön känsla i kroppen när jag sätter på den nya cd:n med Diana Krall i spelaren. Hon är så trygg, så exakt, hennes mörka och lite hesa röst är så självklar – hon kan behandla en jazzstandard väldigt väl. Tajming är kanske det mest utpräglade med hennes musik. Men även tonbildningen, det som är så viktigt för en väl framförd standardlåt. Eftersom dessa sånger är skrivna i en stark medvetenhet om tonernas och ackordens skönhet kan alltför personliga svängar förta effekten av det som kompositören ursprungligen avsåg. Diana Krall sjunger rakt, enkelt och välgörande flärdfritt. I de flesta låtar ackompanjeras hon av en mindre grupp, i allt från duo på piano och bas till sextett. Några spår är förstärkta med en stråkorkester. 

Diana Krall har under årens lopp släppt en del produktioner där arrangemangen, med full symfoniorkester, har närmat sig kitschig filmmusik. Jag föredrar definitivt de mindre sättningar som hon spelar med i denna produktion. De låter hennes pianospel komma till sin rätt, och påminner om när jag första gången lyssnade på henne på Fasching i Stockholm. Those were the days … I dag vore det omöjligt att få uppleva henne på en så lokal scen.

Allra bäst är Autumn in New York, en av världens vackraste låtar, sjungen i ett långsamt, lite dröjande tempo som passar bra för en resenär som varit borta ett tag men längtat och till slut kommit tillbaka – kommit hem.