Aaron Diehl

Dela den här recensionen:

Piano, bas och trummor. Ja, vi har hört det förr. Rätt många gånger till och med. Och i en hel del olika stuk. Här på The vagabond tar Aaron Diehl oss med på en färd längs de stigar Bill Evans och hans omedelbara efterföljare förvandlade till gator och avenyer. I botten klara och tydliga melodier, de flesta av Diehl själv, därtill en marsch av Sergei Prokofiev, en låt vardera av Sir Roland Hanna, John Lewis och Philip Glass. Tricket är, som alltid, att göra något mer av notbilden i ögonblicket. Mer innebär här snarast en fördjupning av melodi, känsla och atmosfär. De tre har ständigt blicken vänd inåt men öronen riktade mot medspelarna för att fånga upp de små, näst intill ohörbara nyanserna. Det är mainstream, rumsrent och allt det där som brukar användas för att signalera något mjäkigt. Och visst, här krossas ingenting men det bjuds i stället på ett förstoringsglas som blottlägger liv i detaljerna.