Hannah Peel & Paraorchestra

Dela den här recensionen:

Hannah Peels nya verk tar oss tillbaka till ut i rymden, men inte som på 2017 års album, om Mary Casios resa till Cassiopeia. The Unfolding handlar inte om en person. Den är en skapelseberättelse från när universum bara var – innan både materia och människa fanns  – och tar oss igenom den begynnande evolutionen.

Peel samarbetar med Paraorchestra från Bristol, en orkester med både funktionshindrade och icke funktionshindrade musiker. Här har orkestern mer formen av en kammarorkester, med flöjt, blockflöjt, klarinett, basklarinett, fagott, två cello, kontrabas och två slagverkare. Hanna Peel bidrar med syntar och elektronik och delar på sången med Victoria Oruwaris högt svävande sopranostämma.

The Unfolding är ett beställningsverk från Paraorchestras konstnärlige ledare och dirigent, Charles Hazlewood. Redan när de möttes hade Peel idéer om ett verk om tid och kosmos, och om livscykler på jorden. En del av utmaningen var att blanda analoga och digitala ljud med Paraorchestras instrument, och resultatet är ett ambitiöst och grandiost gränsöverskridande verk som är nära nog lika stort som kosmos självt.

Peel arbetar med atmosfärer, texturer och rytmer, med inslag av progressiv rock och avantgarde, men med en stadig fot i klassisk musik, vilket lyfts fram av stråkarna och stärks av Oruwaris stämma.  Resultatet är oväntat och spännanande. För att inte säga ovanligt.

Både musiken och låttitlarna sätter igång fantasin och den inneboende imaginära filmduken: The Universe before matter, Wild animal, If after weeks of early sun, We are part mineral. Lägg sen till sidoblickar åt Wagner, John Cage, Swingle Singers och 2001 – A space odysssey samt ett imponerande ensemblespel, så är det inte konstigt att albumets 53 minuter känns betydligt kortare än så.