Julia Werup

Dela den här recensionen:

Köpenhamn är basen för Julia Werups arbete som kompositör, sångare och poet, jag har sett två diktsamlingar från henne. Den första var nära hennes fars liv – fadern var Jacques Werup.

Nu ger hon sig ut på en resa i jazzens stora sångskatt, hon väljer ut ett fåtal mer eller mindre kända standardlåtar, de får i gruppens tolkning nya uttryck, nya fraseringar och öppna tolkningar. Det känns en närhet både till Chet Baker och Billie Holiday, men även till vår Monica Zetterlund.

Trion som omger Julia Werup är Thomas Blachman på trummor, Johnny Åman på bas och Sven Erik Lundeqvist på piano. De fyra smälter samman till en helhet i medryckande, meditativ elegans och en nordiskt vemodsfull längtan. Så stänk av hopp och optimism.

Julia Werups röst är spröd och sårbar, hon är som bäst när hon sjunger på svenska, som på avslutningsspåret i balladen Lämna mig inte, i en egen översättning av Brels Ne me quitte pas.

Avslutningsvis en ros till Lea Charbonnier med en minimalistisk och lekfull grafisk design.