Mike Reed

Dela den här recensionen:

Chicagotrummisen och bandledaren Mike Reed, född i Tyskland men uppvuxen i Evanston norr om Chicago, har funderat mycket på mänsklig isolering, som den byggare av nätverk och musikaliska sammanhang han är.

Inte minst sedan han läste N R Kleinfelds lysande essä i New York Times 2015 med titeln The lonely death of George Bell, om vad som händer när en ensam och isolerad man avlider i sin lägenhet i Queens, New York City. Kleinfeld har följt och talat med ambulansmän, poliser, kommunala utredare, städare, auktionister, begravningsentreprenörer, gamla svårfunna släktingar, arbetskamrater, barmän och andra. 

Mike Reed har skrivit och framfört dessa stycken tillsammans med ett gäng likasinnade musiker som ett soundtrack till nämnda essä; här finns bland andra trumpetaren Ben LaMar Gay och spoken word-artisten Marvin Tate, musiker med lust för det experimentella.

Det är en stökig och spretig brygd, mycket groove och spoken word, inslag av minimalism, här finns ekon av Sun Ra, Terry Riley och Don Cherry och andra fria andar.

Det är stundtals kärvt uppfordrande musik med tuggmotstånd. Som klangbotten till Kleinfelds raka och okonstlade reportageprosa funkar den bäst. Den senare går att finna med en enkel sökning på webben.

Mike Reed driver för övrigt sedan 2013 Constellation, en omtalad och framgångsrik multi-arts-scen i Chicago.