Stormfågel

Dela den här recensionen:

Sedan debuten för fem år sedan har pianisten Naoko Sakata lämnat och Oliver Steidle greppat trumstockarna. Marie Nilsson Lannerö på sång, Otis Sandsjö på tenorsax och Joel Fabiansson på gitarr är kvar, liksom basisten, bandledaren, kompositören och textförfattaren Alfred Lorinius. Henrik Magnusson bidrar med syntar på tre låtar.

Hur klingar det nu? Av tretton stycken är åtta korta solominiatyrer för basfiol, fem längre kompositioner för kvintett är insprängda i solospelet, allt på drygt trettiosex minuter för nedladdning eller strömning.

Stormen har bedarrat, vilket inte behöver vara en nackdel. Den ensamma basfiolen är lite kärv, inleder prövande och en smula nyfiket, längre fram bland miniatyrerna låter stråken ett bistert vemod skölja över oss, i sista stycket fingerspelas basfiolen studsande och energiskt en kort stund och tystnar.

Med kvintetten är vi närmare centrala Europa, musiken mer komplex. Konstfärdig, modern och sångbar. Tonföljder upprepas och varieras i ett melodiletande där fler saker äger rum samtidigt och olika utsagor får svar i ett pågående samtal. De höjer sällan rösten eller morrar. Skarpast energi i sångrösten. En snirklig, originell gruppmusik med lösa tyglar i en rätt stram form.