Angel Bat Dawid

Dela den här recensionen:

The Oracle är lite som att få lyssna igenom någons låt-idéer på en mobiltelefon. Det är mycket bra grundmaterial men vilken riktning musiken ska ta är inte helt klart. Men i stället för att jobba vidare i en studio har multiinstrumentalisten Angel Bat Dawid bestämt sig för att bevara spontanitetens charm. Så nu lyssnar jag till dessa mobilinspelningar på vinyl i stället.

Åtta spår där Dawid spelar alla instrument själv (undantaget en duo med trummisen Asher Simiso Gamedze). Klarinetten står i fokus. Som i afrofuturistiska Impepho där lager av skeva ekodränkta blåsmelodier går över i eftertänksam stämsång och Rhodespiano i We are starzz.

Hon har berättat att frijazzen kom som en befrielse. Att allt är tillåtet. Så själva formen för projektet kan ses som en frihetsakt. Men även de politiska texterna, som tonsättningen av Margaret Burroughs dikt What shall I tell my children who are black.

Det är svårt att inte tänka på Sun Ra. En annan kompromisslös musiker med intergalaktiskt sound och politiskt patos. Som också använde det kärva som kontrast till det melodiska. Dawid är spontanitet, charm och andlighet som antagligen gör sig bäst oslipad.