Skivrecension

Mästerbasist solo

Larry Grenadier

The gleaners

Skivbolag: ECM/Naxos
Recenserad av: Ulf Johanson
Publicerad: 28 Maj 2019

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Solobas, tolv spår, med eleganten Larry Grenadier, basfaktor i Pat Methenys och Brad Mehldaus grupper, för att nämna ett par av de mest meriterande uppdragen. Sju egna kompositioner varvas med stycken av till exempel George Gershwin, Rebecca Martin och ett par specialskrivna stycken av Wolfgang Muthspiel.

Dessutom gör Grenadier ett mini-medley på John Coltranes Compassion och Paul Motians The owl of Cranston, som basisten förstås också spelat med Motian, som han samarbetade med i ett tiotal år.

Plattan, som är producerad av ECM:s Manfred Eicher, är ett försök av Grenadier att hitta kärnan i sin musikaliska identitet, denna kärna byggd av små byggstenar han samlat på sig under karriären.

Man sugs omedelbart in i Grenadiers lågfrekventa universum; Oceanic, framförd med stråke, är ett suggestivt inledningsstycke i popformat som för tankarna till Arvo Pärt. Den följs av Pettiford, en elegant hyllning till en av inspiratörerna i Grenadiers musikaliska liv, basisten och bebopgiganten Oscar Pettiford.

Plattans epicentrum är det nio minuter långa Coltrane/Motian-stycket, men jag är mer svag för till exempel den 2:10 långa The gleaner, alltså han som samlat på sig fragment av kunnande på vägen.

Att Grenadier alternerar spelstil, klang, rytmiska mönster och ton på den här skivan gör den överraskande rolig och spännande att lyssna till. The gleaners lånar för övrigt sin titel från Agnès Vardas film (i översättning:) The gleaners and I, som i sin tur lånat från …

Nåväl.