Aaltonen, Kullhammar, Heikinheimo, Meaas Svendsen

Dela den här recensionen:

Åtta och en halv minut av forskande och tassande runt en idé av Juhani Aaltonen. Så inleds det nordiska mötet mellan finske stormästaren och saxofonisten/flöjtisten Aaltonen och hans yngre spelkamrater Jonas Kullhammar, tenorist och kraftcentrum, norske basisten Christian Meaas Svendsen, och finske trumslagaren Ilmari Heikinheimo.
Men de fyra är redan väl bekanta med varandra efter en turné i Sverige och Finland som föregick inspelningen i maj 2019. Formerna är förhållandevis fria också på resten av skivans sex spår, där Kullhammar och Svendsen skrivit två var, Aaaltonen och Heikinheimo ett var.
Svendsens korta Kiirohige är ljus lyrik också när den övergår från melodifigur till gruppimprovisation. Heikinheimos Sorrow wave bygger på en mjuk basfigur på stråke, som växlar upp och snart blir bara en hågkomst i Aaltonens och Kullhammars solistiska utsvävningar.
Det här är frisinnad jazz utan över- eller underordning. Samtliga musiker medverkar med full rösträtt. Det är ensemblespel i sin mest respektfulla form, där Heikinheimo och Svendsen självklart tar lika stor plats i ljudbilden som de två blåsarna. Stökigt stundtals, men också vackert och roligt, med en svag doft av grankotte.
Kullhammars avslutande Suomalainen maailmanmestari, ”den finske världsmästaren”, blir ett slags hymn per barytonsaxofon till den äldre kollegan Aaltonen, 85, som tackar för uppmärksamheten med sin lekfullt ljusa och inspirerade tenor.