Chuck Johnson

Dela den här recensionen:

Så förbannat rätt och riktigt! Dagar som dessa, då det mesta tycks handla om politisk polarisering, demokratins död och pandemiskt elände, om den som skriker högst och otrevligast, om gaslighting och whataboutism – ja, då behöver man en rejäl dos introspektivt lugn signerat Chuck Johnson.

För det här är ett 43 minuter långt avslappnande dopp ner i en oerhört mjuk ambientgryta. En gryta som kokats med Johnsons pedal steel som huvudingrediens, men som mestadels vilar på svepande sjok av reverb och delay. Enorma rum som ekar av längtande keyboardtoner och harmoniska pedal steel-mattor där endast de nästan ilskna stråkarna på Red branch bell gör att man inte domnar bort fullständigt. Det luktar Eno och Reich och påminner samtidigt inte så lite om David Sylvian och Robert Fripps samarbete på de instrumentala delarna av Gone to earth.
The cinder grove har beskrivits som ”ambient country”, och jag antar att man kan skruva sitt omdöme åt det hållet. Själv stannar jag vid ”rogivande”, ”lugnande” och, som sagt, ”extremt välbehövligt”.