Abdullah Ibrahim

Dela den här recensionen:

Förhoppningsvis är det inte ett avslut för Abdullah Ibrahim. Men The Balance ger ändå känslan av retrospektiv över en makalös konstnärlig gärning. Improviserat solopiano, vilket varit stor del av hans uttryck, finns självklart här. Det karnevaliska finns också, denna gång något återhållsamt i Jabula (som betyder glädje). Monk träder in genom den knixiga Skippy där Cleave Guyton Jr går loss på piccolaflöjten. Det spirituella finns där som en stämning och ett sound men uttalat i Tuang Guru, hyllningen till den muslimska missionären. Säkert vakar Ellingtons ande fortfarande över honom. Inte minst för storbandsfeelingen, trots att de inte är fler än fyra blåsare.

Ibrahim är en gammal man, men kvar har han sitt lätta, nästan studsande, anslag på tangenterna. Ålderdomen visar sig snarare i skivans eftertänksamma och trygga sound. Han tar inte ut svängarna som i ungdomen.

I en intervju för Jazzwise säger han att han inte tror på att någon ska vara sideman. Så trots att Ibrahim står i centrum så är det med ödmjukhet. Det är på alla sätt ett kollektiv som bär upp denna fina men heller inte banbrytande skiva.