Willie Nelson

Dela den här recensionen:

Det är fyrtio år sedan Willie Nelson gav ut Somewhere over the rainbow. Sedan dess har skivorna med slagnummer från den stora amerikanska sångboken kommit i en strid ström. 2018 kom My way, ett album ägnat sånger som Frank Sinatra tolkat. Och nu är det dags för nästa Sinatraskiva, That’s life med ett omslag som läckert alluderar på Sinatras ”mood records” från femtiotalet, i mina öron hans bästa skivor. Jag tycker också att That’s life är den bästa skivan i Nelsons serie med evergreens. Han är naturligt laidback, tonträffen är självklar om än inte alltid precis, och kompet är avskalat med liten grupp och stråk- och blåsarrangemang i en del sånger som snarare understryker än vidgar formatet.

Dean Parks växlar fint mellan swing- och countrygitarr, Matt Rollings pianospel är elegant och väl avvägt, Mickey Raphaels munspelssolo i In the wee small hours of the morning i utsökt samspel med Nelsons melankoli. Och Diana Krall hörs i en fin duett.