West of Eden

Dela den här recensionen:

Finlands vita flagg med blåa korset på, Kapten Fredrik Adelborg, kommandobryggan som gick överbord samt ”flying jib till röjlar och mesan”, det är inslag i Taubes monsunmöte som vi inte får höra i denna lite rumphuggna version av mästerstycket. Detta är en av svagheterna med West of Edens tolkningar av Evert Taubes visor. En annan är Jenny Schaubs alldeles för höga sångläge, mycket i texterna går inte riktigt fram just på grund av detta. Svaghet nummer tre är det lite fantasilösa urvalet av visor. Att det ska vara så svårt att vara originell till hundra procent? Många tycker att den är oändligt vacker men Så skimrande var aldrig havet är faktiskt en av Taubes segaste och mest uttjatade visor. 

Men, det får erkännas att West of Eden gör en av de bästa versionerna, de får trots ganska långsamt tempo låten att svänga, och dessutom kännas fräsch, vilket bland annat är en stillsam banjos förtjänst. 

Bandet har låtit alla visorna få en irländsk prägel och det är ju hur genialiskt som helst, visar det sig på det hela taget. Emellanåt har de stoppat in kortare slingor av irländska låtar och det fungerar också utmärkt. Andra exempel på bra men uttjatade visor är Briggen Blue Bird av Hull, Så länge skutan kan gå och Karl-Alfred och Ellinor. Alla dessa livar West of Eden ändå upp med hjälp av en musikalisk västanvind, spelglädje och trevliga instrument som tramporgel, trombon och traversflöjt. Jag tycker att bandet ska fortsätta på det inslagna spåret men till nästa skiva leta upp Taubes mer ohörda visor – det finns många fina – samt sänka sången en kvint eller nåt. Då kommer det att bli kanon-bra. Men missa inte denna skiva ändå, den är trots allt ofta ljuvlig som en sommarnatt vid Baggensfjärden.