Patty Griffin

Dela den här recensionen:

Det bör poängteras direkt: Patty Griffins nya album är ingen manifestation av högkvalitativ inspelningsteknik. Snarare tvärtom. Patty Griffin har nämligen ägnat delar av pandemin åt att rota igenom gamla demoinspelningar, många gjorda på mobilen eller datorn med hjälp av halvbra appar. Här finns visserligen två glömda spår från en studiosession som låter mer normalt producerade, bland annat en duett med Robert Plant från första gången de två möttes, men överlag är ljudet riktigt risigt. Det distar, skallrar, brusar och finns gott om knäpp från omgivningen. Patty Griffin växlar mellan att ackompanjera sig själv på gitarr och piano och emellanåt går hon mer på kraft än finlir. 

Trots allt det: Det här är så bra att skägget rullar upp sig och slår knut på sig självt. 

Griffin har själv sagt att heminspelningarna nästan alltid är hennes favoritversioner, och det är något med nerven i de här inspelningarna som gör dem oemotståndliga. Griffin sjunger med sådan desperation och känslomässig intensitet att det fullkomligt smäller till i solarplexus. Smärtan och kraften i rösten förvandlar de taskiga inspelningarna till musikaliska ädelstenar och det verkar som om alla spjäll står öppna till själens innersta rum. Visst svänger det bra om de båda studioinspelningarna, inte minst den småputtrigt countrydoftande Little yellow house, samtidigt känns de nästan onödigt tillrättalagda i det här sammanhanget.

Tape är kanske ingen platta man ska börja med om man aldrig lyssnat på Patty Griffin tidigare. Eller så är det just det man ska göra. Jag kan inte bestämma mig. Jag vet bara att det här är en fin inblick i en fantastisk låtskrivares arbetsprocess. Vemodet. De vackra melodierna. Texterna som förmedlar såväl förtvivlan som hopp. Och så den där rösten som nästan skapar fysisk andnöd. Har Patty Griffin någonsin låtit så här bra på skiva tidigare?