Symphy’o

Dela den här recensionen:

Det börjar med ljuvlighet. Ett stilla elpiano och en skir röst som svävar, andas och flyter iväg. Fjärran från revolutionerande eller unikt, men med en kombination av attityd och sprödhet som – i varje fall i undertecknads öron – för tankarna till tidiga 1990-talets Søs Fenger, en känsla som upprepas på skivans bästa spår, Lost. Men sedan blir det lurigare. Spår två, Monsters, må vila på en jazzig pianogrund men springer ganska snabbt iväg i stökig pop som sedan svajar iväg till konstpop och rent proggiga regioner med frijazzflörtar. Johanna Muntlins och Rebecca Lundins röster ömsom kränger och frustar för att lika ofta mötas i klockrena stämmor. Och lite så fortsätter det. Saxofonisten Elvira Segers kompositioner lutar sig mot element från sent-på-natten-jazz och låter dem kramas – ibland snällt och vänt, ibland med glöd och passion – med en uppsjö av influenser. Det hörs att det tio man starka musikkollektivet haft roligt när de byggt ihop denna självsäkra debut-ep. Det andas optimism och glädje, mitt bland de ofta mollbetonade melodierna. En självsäker debutskiva som lovar gott.