Skivrecension

Sweet giant of the blues / Every day I have the blues / The real boss of the blues
Bluesjazz

Otis Spann / T-Bone Walker / Joe Turner

Sweet giant of the blues / Every day I have the blues / The real boss of the blues

Skivbolag: Ace Records/Cosmos
Recenserad av: Jan-Anders Eriksson
Publicerad: 20 feb 2015

Dela den här recensionen:

Musikern och producenten Bob Thieles bolag Flying Dutchman gav i slutet av 1960- och början av 70-talet ut legendariska skivor som Gato Barbieris Yesterdays, Gil Scott Herons Pieces of a man (the revolution will not be televised) och Oliver Nelsons Black brown and beautiful. Sidobolaget BluesTime gav ut – ja, just det – blues. Tre av bluesskivorna finns nu återutgivna på Ace Records.
Joe Turner gör på The real boss of the blues femtiotalsklassiker som Shake rattle and roll och Honey hush i elegant jazzig croonerstil med både elbas och välarrat blås. Men här finns också den tio minuter långa Plastic man med Tom Scotts King Curtis-inspirerade sax, flowerpower-doftande elgitarr och lidelsefullt munspelssolo. Mest livsbejakande är de avslutande liveinspelningarna av Honey hush och Yakety yak från Carnegie Hall 1970.
T-Bone Walker då? Längtar tillbaka lite till Walkers tidiga inspelningar där rösten hade mer av nervig sensualitet, gitarren var jazzigt avvaktande och blåset varmt gungande. Bäst här är blueslåtarnas blueslåt Stormy Monday med en inspirerad gammal T-Bone inspelad under samma Carnegie Hall-konsert som Joe Turners livespår på The real boss of the blues.
På sex timmar den 13 augusti 1969 spelade Otis Spann in de åtta spår som blev Sweet giant of the blues. Några månader senare dog Spann, fyrtio år ung, av levercancer. Här är han fortfarande i mycket god vigör. Pianot som vanligt dramatiskt och elegant. Men rösten – den bästa jag hört av honom; tydlig, lite hes, rå och ytterst övertygande. Tom Scott på tenorsax hetsar med drivande stötar och eldfängda solon, gitarren sparsmakad men effektiv, trummorna och basen starkt drivande.
Förutom de sex egna låtarna lyckas Otis göra en uppfriskande version av Got my mojo working. Producent Thieles egen Moon blues sticker ut med metallisk flöjt och aggressiv text: ”Well you know I love my country but my country dont love me”.

 


Fler recensioner

Annonser