Skivrecension

Superblue
Funkjazzsång

Kurt Elling

Superblue

Skivbolag: Edition Records
Format: CD/LP/DL
Recenserad av: Bengt Eriksson
Publicerad: 19 nov 2021

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Amerikanen Kurt Elling är jazzsångare eller snarare en jazzaktör. Han läser och repeterar in varje sångtext, lever sig in i den som i en teaterpjäs. För att sen både sjunga och framföra – ja, agera, vända ut och in på sångtexten och dess innehåll – som om texten vore en enaktare. 

Men hur går det här? tänkte jag när jag såg att Elling nu gjort ett album med funkkomp. Ska han sjunga innanför ett stängsel?

På Superblue finns coronainspelningar i betydelsen att den rytmiska, jazzfunkiga och smått hiphopaktiga grunden (DJ Harrison, klaviaturer, och Corey Fonville, trummor/slagverk) spelades in först och på avstånd. Därefter gick Charlie Hunter och Kurt Elling in i en annan studio och la på elhybridgitarren och det vokala. 

Rytmerna pulserar och pumpar på, inte alltför hårt och tufft utan gungande à la Sly & The Family Stone. Flera spår, som Manic panic epiphanic, Can’t make it with your brain och Dharma bums, verkar vara jam där samtliga står för musiken. Efteråt har Kurt Elling kompletterat med texter och melodier; än kan det låta som jazzpoesi eller spoken word och han själv som Oscar Brown Jr och Gil Scott-Heron eller någon soul- och jazzsångare. 

Hur mycket är improviserat? Hur mycket skrevs i förväg? Några spår, till exempel Where to find it och Endless lawns (musik av Wayne Shorter respektive Carla Bley och med texter av Elling), är komponerade melodier och sånger. Circus (text av Tom Waits/Kathleen Hennan) har fått ny, mer funkig musik.

Oavsett struntar Kurt Elling i musikaliska gränser. Han låter inga rytmer eller genrer stänga in rösten. Som om han velat visa att han kan det här också: sjunga soul och rhythm & blues med en ljusare, vackrare röst än han, tror jag, någonsin använt tidigare. Och prata, på gränsen till rap. Och som alltid också, jazzsynkopera.  

Visst, inte lika mycket teater som på jazzigare album. Men som han sjunger! Nej, Superblue har väl inte blivit Kurt Ellings bästa album. Men det är så med Elling att även om han inte når upp till sin högsta nivå finns ingen bättre manlig jazzsångare i världen – än han.

Annonser