Sven-Åke Johansson

Medföljande info berättar att de fem kompositionerna (del två till sex) baseras på stigande och fallande korta toner eller signaler. I cd-häftet finns på olika ställen teckningar utförda av Johanson i blyerts, små enkla tunna tecken som följer en båge. 

På ett sätt är musiken bekant, ingen fast rytm att luta sej emot, men en pulserande ström från trummorna. Från blåsarna kommer i början enkla signaler som repeteras, inte så svåra att associera med blyertsteckningarna. De är enkla i sina delar, skenbart lika, men om man studerar dem bildar de elva olika ganska komplexa helheter. 

Stumps väcker minnen från den tidiga fria jazzen, eller snarare en avskalad essens av den. Sven-Åke Johansson var med redan då. Hans trumpinnar och vispar finns ständigt med, diskreta men ändå centrala, Joel Grips basfiol bottnar och småspringer ibland för att hålla allt i styr eller sätta fart. Så träder solisterna fram en och en, först med korta försiktiga toner, vartefter starkare, självsäkra, långmullrande, borrande, fräsande och rusande. Pierre Borel altsaxofon, Axel Dörner trumpet och Simon Sieger piano. 

En mäktig svit på nära åttio minuter där teckningarna som utgör partituret flimrar på min näthinna. Frågan är om inte allt detta hör hemma lika bra på ett modernt museum eller ett galleri, som på en konsertscen?