Sophie Dunér

Dela den här recensionen:

”Come on, jazz police, throw that singer in jail!” Utropet avslutar sången The singer from hell på Sophie Dunérs nya album Strictly business. I recensionsklippen på sångerskans hemsida ser jag att jag för ett antal år sedan kallade henne en bildstormare. Jag kan tänka att en eller annan gränsvakt, sådana finns många i jazzen, skulle förvisa Sophie Dunér bort från de renlärigas domäner.

Hennes musik är provokativ – den utmanar regler, den överskrider gränser. Samtidigt är dess gränssprängande närmast arketypiskt försänkt i jazzens traditioner, försänkt men utan att försjunka eller dröja i dem. Den är i oavbruten rörelse, nyfiket utforskande, rastlöst virtuos. På nya albumet hör vi endast Sophie Dunérs utsökta sång och piano. Det är en uppvisning i röstimprovisation med lättrörlig scatsång, utdragna toner och eleganta skalklättringar där orden både synliggör en attityd och blir redskap för Sophie Dunérs radikala improvisationstänkande.