Joe Stilgoe

Dela den här recensionen:

Joe Stilgoe, engelsk jazzpianist och sångare, gjorde som så många andra artister och musiker under coronaåret 2020. Han sände strömmade konserter, i hans fall från trädgårdsskjulet. Sammanlagt plus hundra minikonserter!

Albumet Stilgoe in the shed (som inom parentes inte är inspelad i Stilgoes trädgårdsskjul utan i en studio med namnet The Shed) förmedlar samma känsla som de strömmade konserterna. Typ, spela måste man ju så man får väl sätta sig vid pianot och lira något. Som spelglädje med sorgband.

En låt, den vackra balladen Seaside, är hans egen, medan de övriga hämtats från andra kompositörer, främst amerikanska men också någon brittisk. Melodierna adopteras, tas om hand och vårdas. Inga stora omgörningar och jazzimprovisatoriska utflykter utan låtarna förblir som de var.

Eller nästan, för Joe Stilgoe har en lätt music hall-touch i fingrarna som får allt han spelar att ändå låta just Stilgoe och är det amerikanskt blir det engelskt. Placera honom mitt emellan Harry Connick Jr och Jamie Cullum. Materialet är både, observera tidsdistinktionen, populär- och popsånger. Stilgoe gör fina, ofta stillsamma och alltid kärleksfulla tolkningar av bland annat Some other time (Leonard Bernstein med flera), Happier than the morning sun (Stevie Wonder), In the still of the night (Cole Porter) och särskilt Make you feel my love (Bob Dylan).

Sunny afternoon framförs som om Ray Davies bara bytt från gitarr till piano. Kanske lite väl nära originalet, samtidigt som det ger mersmak. Kan inte Joe Stilgoe göra ett album med låtar ur den engelska pop- och rockhistorien: Tommy Steele, Cliff Richard, Beatles, Rolling Stones, Who, Clash, Jam … Det skulle jag vilja höra, ett album med titeln Stilgoe plays British.