Lucia Cadotsch

Dela den här recensionen:

Hur låter jazzen om femtio år? Lucia Cadotsch verkar redan veta. 2016 gav den Berlin-baserade schweiziska sångerskan ut den hyllade skivan Speak low där jazzstandards lät som aldrig förr. Sedan kom Speak low renditions, en remixskiva där en rad electronica-ljudmakare skapade nya musikstycken av samma låtar. Nu släpps, möjligen något förvirrande, skivan Speak low II. Men detta är inte en tredje version av första skivan, utan en lysande uppföljare med helt andra sånger.

Precis som på första Speak low är den minimalistiska begränsningen nyckeln till att musiken blir så fascinerande. Cadotsch kompas endast av svenskarna Otis Sandsjö på saxofon och Petter Eldh på bas. Enstaka gånger adderas hammondorgel och cello. Tack vare en tydlig vision, en flödande idérikedom och utrymmet som ges av endast två kompinstrument lyckas de tre göra varje sång till en udda pärla. Cadotschs klara röst hittar hela tiden rätt väg, Sandsjö och Eldh spelar lyhört, känsligt och fritt på en och samma gång.

På Speak low II är det en blandning av pop-klassiker och jazz-klassiker som tolkas. En säregen version av Duke Ellingtons Azure inleder albumet. Wild is the wind, odödliggjord av Nina Simone och David Bowie, går först inte att känna igen. Brian Enos By this river låter mer bekant men omges av en prärie av sorgsna sax- och basriff.

I framtiden, där denna skiva hör hemma, kanske Speak low II själv kommer att betraktas som en mindre klassiker. Den passar lika bra på en arty Berlin-bar klockan fyra på natten som under en svensk söndagsmorgon på landet.