Sven Ahlbäck

Dela den här recensionen:

Om jag inte visste att Sven Ahlbäck ibland gick ut på stadens gator som en av oss, köpte jag tanken att dessa inspelningar hittats som odaterade fonografrullar i en visthusbod i Gästrikland. Med ett förbluffande skarpt ljud. Det är i dessa landskap, i skiljet mot Orsa och Delsbo, som den här rockande riksspelmannen ofta hämtat inspiration, med Jernbergslåtarna sedan barnsben. På Spår går denne enastående duo-spelman solo med eget material. Ensam tar han ut svängarna, djupen, svärtan och vemodet.

Ahlbäck osäkrar landskapet direkt i inledande Öppning, som med skarpt tecknade ciseleringar kring en antydd pedalpunkt bereder människan inför sin inre stillhet. Direkt över i Flyt som en polska i uppror mot tiderna. Sven spelar i samma stråkdrag både med och mot sig och bygger kontrapunkt i några snabbt tecknade stämdrag och rytmiska förskjutningar även i en rätt så stillsam vals som Christinas.

Det är gudomligt vackert och med ett djävulskt sväng.